Slummy Mummy

Igår kväll åskade det ute. BOM BOM BOM! Ungen blev rädd och började gråta. Hennes pappa fick krama henne jättelänge.



Sen hittade vi blixt och åska i en bok.



Som ni kan se ser tåget lite rädd ut. Ungen har sagt minst 100 gånger: "tåget rädd!" och sett beklämd ut med gråten i halsen. Till svar har jag sagt minst 100 gånger: "såja tåget, åskan är inte farlig". Stackars tåget och stackars ungen och stackars mig.

Jag kan inte fatta att jag är tvåbarnsmor, det känns så vuxet på nåt sätt... Här är första försöket till en bild med mig och de små avkommorna. Jag kan säga att vi har redan upptäckt att det kan vara rätt jobbigt med 2 barn, även om ungen för det mesta är snäll mot babyn. På kvällarna brukar jag längta till ungens läggdags. Är det läggdags snart, nehej ojdå klockan är bara fem...

Detta är babyns öga, vilken färg tycker ni att det ser ut som? Blått? Det är svårt att se i verkligheten.

Ungen lyckades producera kiss i pottan för första gången igår! Detta efter att ha suttit där och läst ganska länge, hon kanske tar efter sin morfar... Hennes stolta föräldrar hurrade och klappade i händerna såklart.

Babyn är en vecka gammal idag. Hon är jättesnäll, hon skriker bara när hon är hungrig vilket iofs är typ nästan hela tiden. Men nu i morse var hon vaken ganska länge och tittade sig omkring utan att vilja ha mat medetsamma, det var kul att se att hon börjar bli mer intresserad av omvärlden. Vi vet inte vilken färg hennes ögon är, de ser gråa ut, men det kommer nog att ändras.

Och nu för nåt som inte är babyrelaterat... Vi har varit och matat ankor några gånger, det verkar ha gjort stort intryck på ungen. Häromdagen hittade vi detta på golvet. Duktigt va?

Jag kopierar det jag redan har skrivit på en sajt som heter mumsnet, där har jag chattat jättemycket i flera månader med andra mammor som också skulle föda barn i mars, det har varit kul att dela upplevelser med andra i samma situation.

My birth story: I had contractions during the night but then they died off in the morning. Went for a walk and felt really frustrated at lunch time. Would never have believed it if someone had told me I'd be holding my baby 8 hours later! Then contractions started again in the afternoon, regularish, first 10 mins then 5-8 mins apart. We did not want to go to hospital too early as in my first labour I got sent home twice and it was so annoying. But then about 6-ish they started to get really painful and more frequent, not sure of exact timings but probably about every 3-5 mins. I managed to eat some dinner and we made arrangements for our daughter to go over to the neighbours. Finally just before 7.30 after much faffing around, I said to my husband "I really think we should go to hospital NOW because I need some gas & air!" (lustgas). Car journey was a nightmare, 30 mins drive, all of a sudden the contractions seemed to come like all the time and I felt a pressure building up down below. Very painful by then but I wasn't screaming as I didn't wanna scare my husband while driving. We got stuck behind a truck for a while but luckily it turned. When we were about 10 mins from hospital I put my hand inside my pants and I could feel the head up there somewhere! We stopped outside the entrance and I collapsed on the ground writhing in pain, then 2 women got me into a wheelchair and started pushing me towards the labour ward while my husband had to park the car. I got there and said "Hi, I think I need to PUSH!" I lay down on the bed and they told me to take my shoes and trousers off which I was not able to do so they did it for me. Then another contraction came and I managed to say very politely "can I have some gas & air please". It was bliss! They were going to examine me but there was no need as the waters broke and the head was already visible. I realised my husband was not there so I crossed my legs and said "where's my husband?!". Then luckily he turned up, just in time to see the head crowning. It didn't even hurt that much then and I only pushed a tiny bit, and out came our new baby girl like a textbook delivery. She was crying and given straight to me, I could not believe my baby had arrived so soon and smoothly, I was very happy but also in shock. What if I had given birth in the car?! Doesn't bear thinking about. According to the notes I was admitted at 19.55 and gave birth at 20.00. A few minor grazes and a 1st degree tear but no stitches. We were left to have lots of cuddly time all by ourselves. Then I had a bath and my husband left after a couple of hours. I was taken to a post natal ward and couldn't sleep all night as I was too happy. Went home the next day late afternoon after having to wait for ages for some stupid blood results, in the end I ended up discharging myself against medical advice, they phoned me later to say all was ok, no need for anti-D as baby is Rh- as well as me. The only good thing with having to stay so long was that we ran into the doctor who had delivered our first daughter 2 years earlier with ventouse, he did a great job with that. He seemed a bit touched to see her and all so that was nice. Now we are settling into life with 2 kids, going well so far. The baby is very good and hardly ever cries! (touch wood)

Babyn föddes nästan i vår bil i förrgår kväll, 18/3. Jag lyckades ta mig in till sjukhuset i rullstol skrikande "I think I need to push!" och 5 minuter senare var jag tvåbarnsmamma! Helt otroligt. Karln missade nästan födseln för han parkerade bilen, han kom in just när huvudet var på väg ut. Skriver en lite mer detaljerad beskrivning senare. Det är en flicka som det var sagt och hon är jättesöt.

Nu kommer nog babyn ganska snart, jag har värkar som gör skitont, typ var 5:e minut ungefär. Kanske måste åka till sjukhuset ganska snart men jag vill vänta lite till, vill inte komma dit för tidigt.

Hmm, varför ville vi nu igen ha ett barn till? Jaja, den i magen kanske aldrig kommer ut, lika bra... :)

Idag är det min "due date" alltså beräknat födelsedatum, men det händer INGENTING! Jag är frustrerad, kan inte tänka på nåt annat än att jag vill att denna baby ska komma ut. Vi har försökt allt som ska hjälpa: röra på sig, äta curry, och tom lite... ähem... äktenskapliga relationer! (Karln känner sig nu utnyttjad, eftersom det var mest för att få igång det hela även om det var rätt trevligt också...)

För att påminna mig om hur det är att ha en nyfödd baby tittade jag på några gamla bilder på ungen... åh hon var gullig. Undrar hur lillasyster kommer att se ut?

Denna fråga ställde jag nyss till ungen, eftersom jag hade hört henne nämna båda orden och skulle se om hon fattade. Hon svarade helt korrekt: "naughty". Sen frågade jag: "brukar de säga det till dig på nursery?" (dagis) Hon flinade lite och sa: "naughty naughty!". Hmm... Men det är säkert bara till något annat barn de säger så.

Ungen "köper mat". Om nån tror att nån glasburk gick sönder så har ni faktiskt fel! (suck av lättnad när hon tröttnade på leken)

Karln brukar ibland klaga på mig att jag parkerar snett, om bilen är några centimeter från mitten av en parkeringsruta så säger han "det är snett, känner du inte det?". Idag parkerade han jättesnett i en ruta, det kändes som om bilen liksom stod diagonalt. Jag sa "det är snett, känner du inte det?". Han sa "nej det är det inte alls". Sen när vi gick ut och tittade så var det verkligen jättesnett och han fick fixa till det. Haha! Tyvärr hade jag inte kameran med mig.

Men det såg ut ungefär såhär:

... av 40, som en normal graviditet förväntas vara. Jag är förvånad att nästan ingen har börjat fråga dagligen "händer det något ännu?". Det är faktiskt ganska irriterande när man går och väntar hela tiden och hoppas själv, att gång på gång surmulet få säga "nej ingenting". Så snälla fråga inte! Om det inte kommer några inlägg så är det antingen för att jag bara är lat eller för att jag håller på att föda barn! Men jag kommer att höra av mig till de närmaste när det börjas och kanske hinner jag tom skriva ett inlägg här också. Fast man vet inte hur snabbt det går... ungens syssling Johan är född hemma på ett hallgolv (?).

Undrar om det är normalt beteende att springa fram och tillbaks med dockvagn på balkongen typ 50 ggr och skrika "CRAZY!". Det kanske är nån slags vårglädje eller spring i benen...?

Dessa rivmärken har tillkommit pga att den dåliga mamman inte hade klippt ungens långa vassa naglar. Vanvård! Min ursäkt är att de växer så snabbt så man inte hinner med. (Naglarna är nu klippta.)

Ungen har börjat säga "oh dear" när hon tex tappar nåt. Med väldigt engelskt uttal: "oh de-a" liksom. Det låter väldigt gulligt! Hon måste ha lärt sig det av fröknarna på nursery, för det är inget som nån av oss säger.

Ungen kan räkna till 10, både på svenska och engelska!

Nu ska jag göra er avundsjuka hemma i Sverige för ni har väl fortfarande snö och inga blommor?

Karln berättade igår att ungen hade stått framför TVn och sagt "Halleluja! Halleluja! Halleluja!". Jag tyckte det verkade lite konstigt eftersom ingen av oss har lärt henne detta och jag tror inte att de har sjungit religiösa sånger på dagis. Men sen igår kväll kom jag plötsligt på vad hon egentligen hade sagt: ALLA DJUREN! (Detta säger hon ganska ofta antingen till sina gosedjur eller till djuren i Peppa Pig på TV.) Alltså inte Halleluja, som karln hade tolkat det som.

Här är några bilder från "softplay" som vi brukar gå till. Kanske inte det lämpligaste för en höggravid kvinna, men det är så kul så jag kan inte låta bli att klättra och åka rutschkana...