Trotsåldern?

Ungen är 2 1/2 och väldigt jobbig ganska ofta. Hon får vansinnesutbrott för att man tex tänder lampan eller tvingar henne att ta av leriga skor. Fast emellanåt är hon jättesnäll och gullig. Det är tur, annars hade vi nog gett henne till trollen för länge sen... (jag brukar hota med det). Ibland verkar det finnas ett samband mellan hunger och trötthet och dessa utbrott, men inte alltid. Så vad tror ni som har erfarenhet av barn, är 2 1/2 känd som en jobbig ålder och när blir det i så fall bättre? På den här bilden är hon i alla fall glad, för hon fick ha på sig mössan och en vante och hålla blomman medan hon åt.

Det är svårt det där.. men jag tror att dels blir de lite större och förståndigare hela tiden och dels lär man sig själv hur man ska hanskas med det bättre och bättre.

Fast visst blir man superarg och irriterad ibland, suck.

När Slummymummy och hennes systrar var små, blev deras pappa och jag aaaallllddddrrriiigg irriterade!

Nä, vi var såna små änglar.

Inte för att jag kan nåt om sånt, men är inte det här rätt bra?

http://www.supernanny.com/

2 1/2 årsåldern är en klassisk "trots-period"! Under denna tid tränar barnet att uttrycka sin vilja och sina behov, ta reda på "vem är jag och vad vill jag?". Och "vad har jag för möjligheter att få min vilja igenom?". Och vi föräldrar sätter upp rimliga gränser för vad som är ok och vad som inte är det. Man får försöka se det som en viktig utvecklingsperiod. Välj vad som är värt att strida för och vad som kan passera. Förhoppningsvis kommer snart en lugnare period (även om jag själv tyckte att min dotter gick från 2 1/2 årstrots till fyraårstrots utan uppehåll, för att komma ut som en ko-lugn femåring). Det kan vara jobbigt, men det räcker att vara "good enough"!